Konsten att hälsa

Att hälsa borde vara lätt, men det är det inte alltid enkelt av olika anledningar. Den som nickar vänligt kan för ändra en människas dag eller liv, eller till och tro på människor. I tjänsten hälsar jag alltid vänligt och när vi visar dena positiva attityd får biblioteket ett gott renomé. Antingen har personen förmågan att önska välgång med födseln, andra måste brottas med det hela livet. För den som har fått ett föraktfullt "hälsa inte på mig" så är det svårt att göra det igen. Men med åldern så vet jag att måste försöka igen och igen att hälsa. Dock får jag vara försiktig när jag hälsar på ungdomar eller kvinnor på gymet så de inte reagerar som "vem tror du u är egentligen".

För en del är det emellertid så enkelt och naturligt. I sommras läste jag boken "Minnen" av Julius Juhlin, och så här skriver han om den gamle kungen Oscar II, "Han var kung uti fingerspetsarna. När han intredde i en salong, varest voro församlade flera eller färre personer, hälsade han alla med en beundransvärd grace, så att var och en av de närvarande var fullt övertygad om, att det var just honom eller henne kungen hälsade." Var och en behöver inte gå till överdrift, bara vara lite hygglig och omtänksam. Som flickan som bjöd på en salt lakrisfisk när jag åkte hem från Göteborg igår, men det kanske jag återkommer till?

Bröllopet

Det en ljummen Lördag i början av september och solen sprider sina strålar som en värmelampa. Min bästa vän Malte (han heter egentligen något annat) skall gifta sig med en rar redig kvinna.

Volvon rullar på mot kyrkan, som en kula på ett biljardbord . Nära Stenusgrund är det dock är det stopp. Kön så sakta att en sköldpadda skulle gå snabbare än bilen, det är en svans av bilar så lång ögat når. Vi är emellertid i god tid, fyra timmar innan

foto Malte x

vigselakten. När kön slutat röra sig fattar jag och chauffören ett

snabbt beslut att svänga tillbaka ut på motorvägen igen och ta en längre men snabbare väg om Uddevalla, tror vi. Det går bra i början, så vi ser ut att hinna. Min käresta ringer till brudgummen och säga att vi är på väg och snart kommer. Malte som var tacksam för att jag lovat att läsa några bibeltexter i kyrkan.

Ödet vill emellertid annorlunda. Då inträffar nästa missöde. Från Grundsund visar det sig vara två bilfärjor för att komma till kyrkan. På kartan såg det ut att vara en genväg, men i den stressade belägenheten jag befann mig i så hade jag inte sett de två bilderna av färjor på kartan. Jag ser hur hoppet om att få bevittna min kompis bröllop sakta rinner ut. När vigselakten gick av stapeln gungade vi på en färja.När vi kommer fram till Molanda kyrka står bruden oh brudgummen på trappan och har precis knutit hymnens band. Bruden är vacker med det bländvita leendet och den vita klänningen. Så det är bara att svälja förtreten och åka tillbaka de två färjorna och vänta på avångar igen.

Vi kommer nästan försent till middagen. Jag sitter bredvid min fru. Jag tittar på folks händer och försöker lista ut vad de arbetar med. En man har väldigt kraftiga händer andra har tunna piano händer. Talet jag tänkte hållt får jag hålla när de firar pappersbröllop. Det är en för årstiden varm kväll och Malte ser glad ut.

I Grundsund har brudgummen ordnat med logi. Min fru och jag går hem och sover i källaren i hård soffa. Vi har fått plats med sex personer i en källare, det är varmt och luktar svett.

Vi stiger upp sex för vi får ingen sömn i den hårda bäddsoffan. Någon snarkar.

Framåt lunch var det dags för en båttur på Gullmarsfjorden med båten Harry. Säger muntert till mannen med de stora kardorna när jag får syn på en Skarv. Han bara svarar att alla Ålekråkor borde skjutas.

Till Lunch blev det en halväten chokladkaka som jag och min fru delade på. Vid tretiden beslöt vi oss för att köra hem och lämna bröllopsällskapet. Men jag var i alla fall med den helgen då Malte knöt hymnens band och jag glömmer det aldrig, det bröllopet då jag missade bröllopsmarchen. Klockan 17 är vi hemma, trötta och hungriga.

Att bli refuserad

Att bli refuserad är inte roligt och jag upplever en viss otillfredsställelse. Jag upprepar med jämna mellanrum att jag bara är en medelmåtta. Detta trots att svaren ofta är vänliga och att de tackar för att de fått läsa manuskript. Då tänker jag att de bara skriver så för att vara snälla, i nästa stund tänker jag att de kanske inte tycker att det är så dumt men att manuskriptet inte passar. Jag ringer aldrig och frågar varför manuskriptet inte blev utgivet, för att jag tänker att om jag ringer och frågar kanske de upplever det som besvärande när jag redan har fått ett vänligt nej tack. Bonniers hade ett fint brevpapper i alla fall. En sådan liten sak kan muntra upp något. Forum hade inte lika fint brevpapper vilket gjorde att jag kände mig något mer nedstämd. Till Bonniers var Herulen i fyra delar, men till Forum var manuskriptet nedbantat till en del. Det finns ju så många duktiga människor. Av och till tycker jag emellertid att jag är en ganska bra katalogisatör och jag får nöja mig med det. Jag var även en hygglig bussförare och sjukvårdare.

Jag får nöja mig med att njuta av andras böcker och texter. Dock skall jag försöka publicera nästa manuskript som jag skrivit på en sommar. Den handlar inte om mobbning utan är ett romantiskt drama.