måndag, februari 01, 2010

Cyklade i decimeterdjup snö

När jag tog fram cykeln klockan sex på morgonen stod en man och skottade utanför. Tåget var en minut försenat in till perrongen, men det var i tid till Göteborg. Konduktören var en trevlig trotjänare som jag kände igen och hälsade på. Han hade en gammaldags SJ-mössa på sig. (Jag minns en gång för flera år sedan då han bara lade en han på axeln och viskade något i örat på några skråland fyllossar och de somnade direkt efter att konduktören sagt något).

Var på periodika på morgonen. Det låg en hög med häften som jag registrerade. En hög med byte slutet mag, en hög med byte öppet mag, sedan köp slutet mag och köp öppet mag. Sedan ska alla högarna mätas.

Efter lunch tog jag spårvagnen till tandläkaren. Utanför Burgårdens gymnasium såg jag grupper med tjejer som delade cigarretter. Till och med två med hijab.

-Hur tycker du det känns? frågade tandläkaren.
-Det k-känns bra... men hag äter nog lite för mycket godis.
Åh herre Gud, jag är ju 50 år och jag kryper som en barnunge för tandläkaren. Nåja, jag hade i alla fall inga hål.

Tog tvåans spårvagn tillbaka. Vid Brunnasparken låg en kvinna på alla fyra i snömodden och tiggde. Vilken förnedring för att kanske få en 50-öring?

Tåget hem 17.07 var försenat redan när jag kom till stationen. Hoppade på ett som gick 17.27 i stället. Det kom fram före det som jag tänkte åkt med. Jag slapp stå och frysa på perrongen utan kunde fortsätta läsa "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn. I och för sig bra, många exempel på att vara snäll och göra gott. Men jag tycker kanske att mycket av det som skrivs borde vara självklart för vuxna människor.
Jag kom hem ungefär samtidigt som min underbara fru. De har tagit bort möjligheten att ha flex på hennes jobb. Ingen förstår varför?

Etiketter: